Allt kändes som en Flashmob eller möjligtvis ett rollspel där alla skulle spela stressade människor, allt kändes som en kliché och precis innan rödljusen slog över så kändes det som starten vid ett mataton lopp och vips så var alla iväg och visste precis vart dom skulle med en sjudundrande fart, själv står jag still och yrar som en höna utan ett bestämt mål eller rutt, jag finner mig själv stående i mitten av ett övergångsställe med bilarna och mopederna dundrande förbi på båda sidorna, trafiken känns som en Mel Brooks film eller ett dåligt skämt som aldrig riktigt tar slut,
 men sen iväg till ett tåg som var packat som en konsert och som tog en evighet, tllslut bytte man språk och nationalitet, världen utanför fönstret bytte klimat och jag var framme på landet, där jag hör hemma och där jag vill bo, från stadens vimmel till får och hönor,begsklättring och skidåkning, solsken och snö, en ny passion funen och glatt poiande.
hotellet och landet och hela stället var som ett virrvarr av tankar som snurra i huvudet på en narr, ideologier och en kulturell mångfald, ett arbetspass inomhus ett bibelcitat ur en bok allt snurra i huvudet på en tok, som bangkoks president anses som hycklare och alla dessa tankar snurra i huvudet på en gycklare alla minnen som vi har mist, alla minnen vi har upplevt som artist, alla kom samman och gestaltades av en rispa i min tattuering, jag gjorde en upptäckt innifrån mig själv att jag är en sån där person som gillar när man ställer frågor till mig, resan har lärt mig ett och annat och sakta så sänkte vi oss ner över sveriges vidder igen och avnjöt utiskten igenom ett allt för litet flygplansfönster och på tal om flygplan så är att flyga med Ryanair lite som att handla på Lidl?